Jökelteatern

Steinunn Sigurðardóttir
JÖKELTEATERN
Roman - Wahlström & Widstrand
[0]

Den isländska litteratur jag har fått i mig sedan gymnasiets lektioner i litteraturkunskap (minns Eddan, Snorre Sturlasson och var det inte också något av Nobelpristagaren Halldór Laxness?) kan man med lätthet räkna på ena handens fingrar. Så kan man ju inte ha det hur länge som helst. Att sen det första verk jag väljer att läsa sedan den tiden, Jökelteatern, har en del drag från den isländska sagotraditionen är kanske bara en slump, men på något sätt får jag mina misstankar bekräftade när jag träffar på det lilla spöket som i boken ställer till en del trassel.

I centrum står amatörteaterföreningen i den lilla fiskebyn Papeyri, som väldigt gärna vill sätta upp Anton Tjechovs pjäs Tre systrar. Den inflytelserike stadshövdingen Vatnar Jökel lovar att stå för alla kostnader och dessutom vill han bygga ett splitter nytt teaterhus, en fantastisk byggnad av aldrig tidigare skådat slag. På ett villkor - att teatersällskapet istället väljer att spela Körsbärsträdgården av samma författare, med endast manliga skådespelare i rollerna. Och så blir det förstås. Jökeln, som han kallas, är van att få som han vill. Den gamla översättningen ger han heller inte mycket för, det blir till att börja om från noll, i allt. Berättarjaget Beatris, sufflör och regiassistent, är navet i ett hjul som snurrar allt snabbare. I fyra akter skildrar hon hur arbetet inleds och så småningom avslutas samt hur bylivet, med helgjutna mänskor direkt från lagårn däremellan påverkas, i kärlek och sorg, fylla och bakrus.

Steinunn Sigurðardóttir har tidigare skrivit sexton böcker, varav fem romaner. Tidstjuven nominerades 1988 till Nordiska rådets litteraturpris och Hjärttrakten utsågs till den bästa romanen utgiven på Island 1995. Kanske får även Jökelteatern liknande uppmärksamhet, det är en annorlunda och underhållande bok med ett speciellt språk, behagligt översatt av John Swedenmark. Persongalleriet är brokigt med allehanda knäppgökar som ibland gör att historien balanserar på gränsen till det farsartade med en pust av frustande nordmän och skummande mjöd. Men då och då spricker berättelsen upp i en poetisk beskrivning av en solnedgång, de skimrande jöklarna, en kärleksfull blick... Resultatet blir minst sagt en varierande upplevelse. I det myller av folk som dyker upp på boksidorna är det inte alltid lätt att hålla reda på vem som är vem eller vem som säger vad (total avsaknad av anföringstecken), men jag anstränger mig gärna lite extra. Här finns många bottnar, flera spår att följa och fundera över.