Fallhöjd

Nick Hornby
FALLHÖJD
Roman - Forum
[0]

Nyårsnattens köld är hård och stjärnorna gnistra och glimma och på taket till Hopparnas hus, ett höghus som är ett populärt ställe i London att begå självmord från, råkar fyra främlingar springa på varandra. De är så att säga ute i samma ärende och vad som var tänkt att bli en privat stund förvandlas till något väldigt offentligt. Kanske mest för tevekändisen Martin, han som faktiskt borde ha kollat upp senaste älskarinnans ålder lite bättre. Plötsligt hamnade han i fängelse för sex med minderårig, vilket i sin tur medförde att han förlorade såväl sin fru och sina barn som sin karriär. Livet är slut, så tycker Martin att det känns.

Där uppe på taket står också Maureen, en medelålders, ensamstående kvinna som ägnar sina långa, monotona dagar åt att ta hand om sin gravt handikappade son. Och så är det JJ, en amerikan med rockdrömmar, fast nu kör han visst ut pizza i stället för att stå på scen och glassa i strålkastarljuset. Ja, det är ju sånt som händer. Men lite ynkligt tycker JJ ändå att det känns, som självmordsmotiv betraktat, särskilt i jämförelse med de andras betydligt saftigare problem. Därför uppfinner han helt enkelt en dödlig sjukdom åt sig själv. Den fjärde personen är Jess, rikemansdottern som är olyckligt kär, ensam och övergiven och inte längre kan se någon framtid för sig. Fast kanske... om hon bara får prata lite med killen som övergav henne... kanske med stöd från de andra? Fast då måste de ju gå ner från taket...

Det känns som om Nick Hornby har funnits alltid, men Fallhöjd är faktiskt "bara" hans fjärde roman. Jag gillar Nick Hornby. Jag gillade till och med hans på vissa håll utskällda En god människa. Och jag gillar Fallhöjd också, en bok där den svarta humorn är verkligen svart, och rejält skruvad. Efter att i just En god människa ha skildrat livet ur en kvinnas synvinkel, fortsätter Nick Hornby i Fallhöjd med att tala för inte mindre än två kvinnor. Och det är bra gjort, men ändå är det egentligen ingen av karaktärerna, man eller kvinna, som riktigt fångar mitt intresse, hur tragiskt, tragikomiskt, deras liv än är. Jag pendlar mellan att tycka att greppet med fyra huvudpersoner/karaktärer känns splittrat respektive mångfacetterat. Men jag ser fram emot den (obligatoriska?) filmen. Och mer Nick Hornby.