Herrgården

Anna-Karin Palm
HERRGÅRDEN
Roman - Albert Bonniers Förlag
[0]

Ben, Leila, Juri och Alex har gått omkring i skogen i den kalla och fuktiga augustinatten i vad som känns som en evighet. De befinner sig på flykt och smutsiga, trötta, hungriga tror de nästan först att de ser i syne när ett tvåvåningshus i sten, med ett litet torn och vindskupor, tonar fram i det disiga, grå gryningsljuset. De bestämmer sig för att gå in, huset verkar ju övergivet, men det är i förvånansvärt gott skick. Skåpen i köket är fulla av konserver och torrvaror, i kylskåp och frys finns det också gott om mat och till och med vin i källaren. Alla låter sig väl smaka, men så avbryts plötsligt festandet. En medelålders, välklädd kvinna står i dörren och undrar vad de egentligen håller på med.

Kvinnan är Marie von B, husets ägare, medan bokens berättarröst tillhör Ben. Vi befinner oss i ett krigshärjat land, där strider mellan rebeller och regeringsstyrkor plågar invånarna. Men städerna omnämns bara med en initial, så var det hela utspelar sig får man sväva i okunnighet om. (Flera gånger kommer jag att tänka på Jerker Virdborgs Svart krabba, där man inte heller fick veta mycket om de yttre omständigheterna.) I stället är det det psykologiska spelet mellan de inblandade som står i centrum. Till exempel har Marie von B många hemligheter. Hur kommer det sig till exempel att just hennes gård inte har plundrats som de andra i närheten? Och vart tog hennes anställda vägen? Finns det något samband med det nerbrunna gårdshuset? Och de andra i huset, Ben, Leila, Juri och Alex, de har kanske inte heller alldeles rent mjöl i påsen. Dessutom kommer det snart ytterligare en gäst till herrgården och historien skruvas åt ytterligare ett varv.

Anna-Karin Palm läser jag för det stämningsfulla språket och hennes tidigare böcker, som Målarens döttrar och In i öknen, tillhör mina favoriter. Den senaste romanen kallas en existentiell rysare, och visst blir det lite rysligt ibland. Och existentiellt, och symboliskt. Ändå är det något som saknas. Det känns emellanåt lite platt, som i vissa av karaktärsbeskrivningarna, även om miljön är ljuvligt skildrad, med dofter och synintryck. Särskilt högt upp på min egen Palm-topplista hamnar Herrgården tyvärr inte. Men den är ändå läsvärd och jag vet redan nu att jag kommer att återvända till denna bok. Kanske talar den mer till mig då?