Den siste tempelriddaren

Raymond Khoury
DEN SISTE TEMPELRIDDAREN
Roman - Prisma
[0]

Jag hade egentligen inga större förväntningar när jag började läsa den här boken. Tempelriddare? Provokativa religiösa konspirationsteorier? En Dan Brown-kopia? Nej, Den siste tempelriddaren skrevs enligt uppgift tidigare, men fick läggas på is av det amerikanska förlaget på grund av det kontroversiella innehållet. Men så slog ju tidigare nämnde Brown igenom med dunder och brak med Da Vinci-koden och plötsligt var det fritt fram, även för Raymond Khoury, en f d arkitekt som annars försörjer sig på att skriva tv- och filmmanus.

Med tanke på författarens yrke blir man ju inte särskilt förvånad över den maffiga öppningsscenen. Fyra ryttare, klädda som tempelriddare i vita mantlar prydda med röda kors, dundrar fram på New Yorks gator, fram till Metropolitanmuseet där en lång kö festklädda höjdare väntar på att få gå in i lokalerna och titta på utställningen Vatikanens skatter. Riddarna väntar knappast på sin tur, utan stormar uppför trapporna, halshugger en vakt i förbifarten och rider raka vägen in i museet. Uppdraget verkar ha varit att stjäla en stor medeltida chiffermaskin, en så kallad flerspårig rotoromkodare. Vittne till stölden blir arkeologen Tess Chaykin, som också hinner notera att en av riddarna mumlar några ord på latin. Detta blir den första ledtråden när hon tillsammans med FBI-agenten Sean Reilly sedan arbetar sig fram mot gåtans lösning, något som kommer att föra dem ända in i självaste Vatikanen.

Khoury jobbar just nu själv med manuset till filmen som bygger på debutromanen. Lite filmmanus känns också boken som, t ex med biljakter, både spännande och nödvändiga i actionfilmer, men funkar sämre i bokform. Ungefär lika ointressanta är enligt min mening upplysningar som att någon laddade sitt handeldvapen, en Browning Hi-Power, eller försiktigt osäkrade sitt Heckler & Koch MP5 maskingevär. Hör väl till genren ändå, Ken Follett-genren. Kan man då inte säga något positivt om Den siste tempelriddaren? Jovars, den historiska vinklingen väcker ju ett visst intresse, precis som den religösa diskussionen. Tyvärr lyckas Khoury inte få mig att komma upp i samma bladvändartempo som Brown gjorde i just Da Vinci-koden, en jämförelse är tyvärr oundviklig, här bjuds det på mer action och mindre klureri. Dock gillar jag huvudpersonerna, Tess och Reilly, som de får heta i boken, bättre än Langdon med valfri vacker europeisk donna. Sammanfattningsvis: sämre än Da Vinci-koden, men bättre än Dan Browns andra alster hittills.