Vinterdrottningen

Boris Akunin
VINTERDROTTNINGEN
Kriminalroman - Norstedts
[0]

Mitt i Moskva, i Aleksandrovskijparken, stannar en man framför en ung kvinna och hennes sällskapsdam, pratar lite, sätter så en pistol till tinningen och skjuter sig. Döden är omedelbar, den unga kvinnan svimmar och sällskapsdamen gallskriker medan folk kommer springande från alla håll. Vittnen finns det förstås gott om och fallet hamnar snart på kriminalkommissarie Grusjins bord, vars sekreterare, eller kollegieregistrator av den fjortonde klassen, som den korrekta titeln lyder, sedan blott tre veckor är en ung man, vår hjälte Erast Petrovitj Fandorin. Han börjar med rena rutinärenden i fallet, men upptäcker snart att det bakom självmordet finns en hel hoper hundar begravna. Historien är komplett med förgreningar både uppåt och nedåt i det ryska samhället samt även i utlandet med saftiga internationella konspirationer och mystiska personer som inte alls är vad de vid första anblicken tycks vara.

Vinterdrottningen inleder en serie om ryske privatdeckaren Erast Fandorin, en man som författaren själv beskriver som "en kombination av de bästa manstyperna i världen: den engelske gentlemannen, den ryske intellektuelle och den japanska samurajen". Jag undrar lite över det där med "bästa manstyper", men okej, han är god, blyg, vacker, idealistisk och intelligent och sämre manstyper än så finns det säkert gott om. Boris Akunin dras egentligen med det för oss i väst lite otympligare namnet Grigorij Tjchartisjvili, översättare och litteraturkritiker, vars böcker om Fandorin blivit mycket populära i hemlandet. På bara några år (Vinterdrottningen kom 1998) har han blivit den mest sålda författaren i Ryssland.

Språket i översättning av Kristina Rotkirch känns tidstypiskt, även i dialogen får man en verklig känsla av att boken faktiskt kan vara skriven någon gång under 1800-talet. Problemet är jag inte gillar det något vidare. Visst kan det vara spännande att läsa något som inte går i den amerikanska deckartraditionens trygga hjulspår, men min egen smak ligger nu en gång mer åt det engelska hållet (mmm, Stephen Booth, Reginald Hill...), och jag blir inte särskilt berörd av Fandorin och hans bravader. Inte heller är intrigen särskilt spännande, men det är ändå ganska charmigt med hästdragna droskor, betjänter i livré med guldgaloner, pincenéer, cheviotbonjourer, amerikansk, nej, rysk, nej, amerikansk roulett och så lite champagne.