Tre på tre: Afrikanen

Den första boken i höstens utmaning Tre på tre, som jag bestämt för min del ska vara inriktad på Nobelpriset, blev Afrikanen av J M G Le Clézio, som tilldelades priset 2008 eftersom han är "uppbrottets, det poetiska äventyrets och den sinnliga extasens författare, utforskare av en mänsklighet utanför och nedanför den härskande civilisationen." Poetiskt, jo, det är det, uppbrott och äventyr också, men för den sinnliga extasen måste jag nog leta upp någon annan bok av författaren ...

Afrikanen är en tunn liten volym på knappa 90 sidor, inklusive foton, illustrationer och annat. Undertiteln lyder Porträtt av en far, det är alltså Le Clézios pappa som är titelns afrikan, en hård och auktoritär man som författaren lärde känna först vid åtta års ålder. Pappa Le Clézio arbetade som läkare i Västafrika, Nigeria, och när familjen först kunde ta sig dit efter andra världskriget blev de de enda européerna i trakten. De sov i hängmattor i den enkla bostaden, en hydda som byggts i ett hav av gräs som ett hus på en flotte. Le Clézio berättar med ett så vackert, men sakligt språk om sina barndomsminnen, om mötet med Afrika och det är en skildring av en ganska farlig uppväxt som är annorlunda, något han själv alltid var medveten om. Samtidigt kände han sig så trygg. Vad kunde hända där, liksom?

Och han funderar över sin pappa, hur han utvecklats till den stolte man som man fruktade och det är en sorg över den far han aldrig fick lära känna. På något sätt var det redan för sent, de var båda formade efter sin omgivning ... Det finns en tydlig gräns mellan ett före och ett efter andra världskriget, när Le Clézio tittar på gamla foton, läser på baksidan och drömmer sig bort när han tänker på vilket exotiskt äventyr Afrika måste ha varit för föräldrarna som nygifta. Så lyckliga, så fria de måste ha varit!