Orakelnatten

Paul Auster
ORAKELNATTEN
Roman - Albert Bonniers förlag
[+]

I samma stund som jag höll [den] i mina händer visste jag att jag skulle köpa den... Jag tyckte om dess klotband och jag tyckte även om dess format... När jag höll boken i händerna för första gången upplevde jag något som liknade fysisk njutning, en plötsligt framvällande våg av oförklarligt välbefinnande. Så beskriver huvudpersonen Sidney Orr den åtråvärda, blå, portugisiska anteckningsboken som spelar en stor roll i Paul Austers senaste roman. Alla som liksom jag inte kan gå förbi en pappershandel (i den mån de fortfarande förekommer...) utan att vilja titta på vackra pennor, bläddra i snygga block och praktiska kalendrar kan förstås identifiera sig med Orr. Men det är visst något mer än så, aldrig tidigare har väl skrivandet flutit på så bra för författaren Orr som när han börjar skriva på ett nytt projekt i just denna anteckningsbok. På något sätt anar han att det är något magiskt med själva boken, men när han återvänder till den lilla pappersvarubutiken för att köpa på sig fler har affären redan hunnit slå igen.

Detta är bara det första ledet i en händelsekedja som sedan utvecklas vidare i flera trådar som är utlagda på ett ganska ovanligt sätt. Paul Auster skriver om författaren Sidney Orr som skriver om Nick Bowen, en ung förläggare, som läser en bok, Orakelnatten, skriven av (en påhittad?) författare vars dotterdotter Bowen blir förälskad i. I långa fotnoter, som ibland löper över flera sidor, finns tillägg och förklaringar och berättelserna varvas och går in i varandra, lite som i Margaret Atwoods Den blinde mördaren. Det blir helt oemotståndligt, en mycket bra berättelse.

Upplägget är som sagt lite speciellt, men mycket fantasifullt och läsvärt, och jag är också förtjust i hur författaren låter intriger, karaktärsdrag och annat liksom löpa ut och in genom/mellan sina böcker. I hans förra roman, Illusionernas bok ([++]), till exempel, lämnar en av karaktärerna en helt vanlig dag sitt vanliga liv, bryter upp från vardagen, precis som Bowen gör i Sidney Orrs bok. Här finns också i en "biroll", en karaktär som är en parallell till "Mark", den strulige tonåringen från Hustvedts Vad jag älskade, och jag försjunker en stund i romantiska fantasier om hur man och hustru sitter vid sina respektive skrivbord och arbetar, utbyter idéer etc. Detta är Paul Austers elfte roman, jag har inte läst alla hans tidigare böcker, men för mig är han ändå en stor favorit.