Die vierte Tochter (Den fjärde dottern) av Krystyna Kuhn är, precis som hennes Fische können schweigen en hyfsat underhållande deckare på lättläst tyska. Antropologen/”gravforskaren” Franka råkar ut för tre saker ungefär samtidigt. Hennes kille lämnar henne, på jobbet får hon i uppdrag att spåra ett upphittat kranium och lägenheten i huset hon delar med föräldrarna ska renoveras.Samtidigt kommer en ganska udda kvinna in i hennes liv, en kvinna som senare hittas död, skjuten i huvudet med inte mindre än tre olika vapen. Franka vill forska vidare och vissa spår leder till Wien dit hon beger sig, dels för att fly allt strul i sitt liv, dels för att gräva djupare i fallet. Jag kan inte påstå att jag helt begriper logiken bakom Frankas beteende och blir också lite besviken eftersom jag hoppades få läsa mer om antropologjobbet. Nu blir det nästan en sorts reseberättelse i stället. Fast den historiska aspekten i intrigen kan vara intressant, det handlar om Elisabeth (Sissi med det långa håret), kejsarinna av Österrike, drottning av Ungern. (Jag har väldigt svaga minnen av att ha sett filmen...)
Hmm. Inte stormförtjust, alltså?
SvaraRaderaDet jag gillade var just resan till Wien och kopplingen till Elisabeth. Jag bodde ju en tid Wien, och det är alltid kul att känna igen miljöerna.
Det råder en enorm Sissi-kult i Österrike, i varje fall vill man få turisterna att tro det. Det dras in stora summor på Sissi-relaterade prylar, fast det finns de som surar över att man presenterar en väldigt tillrättalagd (dvs. mestadels rar och gullig) version av hennes livshistoria.
Det var länge sedan jag var i Österrike, och jag har aldrig besökt Wien. Att Sissi-kulten var så stark har gått mig helt förbi. Kanske hade jag lite för lite koll för att fatta hur stort det skulle vara om en ättling dök upp bara så där... Men nu vet jag förstås - fördelen med att läsa böcker! :-)
SvaraRaderaFortsätter förstås med Kuhn, Engelshaar är det väl som står på tur sedan.