torsdag, juni 18, 2009

Latifa, Ana och Åsne

Under läsningen av Flyga drake kommer jag att tänka på ett par andra böcker, som jag läste för ett antal år sedan (samtliga är utgivna på svenska 2002, länkarna leder till längre recensioner).

Mitt förbjudna ansikte, skriven av pseudonymen Latifa tillsammans med Chékéba Hachemi, grundare/ordförande i Afghanistan Libre. Berättar om hur Latifa tillsammans med sin mor läkaren bedrev en hemlig sjukvårdsmottagning och en underjordisk skola hemma i lägenheten. På grund av ett talibanskt Moment 22, där ingen kvinna får undersökas av manliga läkare och inga kvinnliga läkare tillåts arbeta, blir den lilla mottagningen livsviktig och Latifas mamma tillbringar mycket tid med att plåstra om misshandlade kvinnor och sy ihop unga våldtagna flickor med stympade könsorgan.

Det tystade skriket av Ana Tortajada är en reportagebok skriven av en spansk journalist, som sommaren 2000 reste till Pakistan och Afghanistan för att kartlägga kvinnornas och barnens svåra situation i de många flyktinglägren. Gripande och engagerande läsning, om modiga och initiativrika människor som med dödsförakt bildar underjordiska nätverk och olika motståndsorganisationer i en fruktansvärd verklighet.

Bokhandlaren i Kabul, en dokumentärroman av Åsne Seierstad, som under hösten 2001 rapporterade direkt för både tidningars och tv-kanalers räkning. Efter talibanernas fall ett halvår senare begav hon sig till Kabul för att skriva om landets återuppbyggnad. Där träffade hon titelns bokhandlare, Sultan Khan, och flyttade in hos hans familj. Precis som kvinnorna i familjen går Åsne klädd i burka, äter samma mat, följer med till basaren och skolan, deltar i både glädje och sorg. Boken rymmer även en hel del fakta om historia, politik och kultur.

Afghanistan i dag:
FN uppskattar att närmare 80 procent av befolkningen idag har tillgång till grundläggande hälsovård i sitt område. Ökade möjligheter till skolgång, inte minst för flickor, är ett annat exempel på hur det internationella samfundets stöd har lett till resultat. Idag går närmare 6 miljoner barn i skola, jämfört med mindre än en miljon under talibanregimen. Fortfarande är dock alltför få av dessa flickor, ca 30 procent. Den 20 augusti 2009 planeras presidentval och val till de s.k. provinsråden att genomföras i Afghanistan. Valens genomförande - under säkra, fria och rättvisa förhållanden - kommer att bli en stor och viktig utmaning för Afghanistan under året.

3 kommentarer:

  1. Åsne Sejerstads bok har jag läst men inte de andra två- de väcker mitt intresse. Ana Tortajadas bok har jag på en "vill läsa"-lista. Afganistan är ett land som behöver mycket uppmärksamhet- vi får inte glömma bort.... och jag tackar för dina fina boktips!

    SvaraRadera
  2. Latifas berättelse griper verkligen tag. Alla dessa små vardagliga bestyr som blir till oöverstigliga hinder. Den extrema cynismen i att inte behandla sjuka kvinnor. Jag blir så upprörd så jag vet inte vart jag ska ta vägen!

    SvaraRadera
  3. ingrid: kul att du gillade tipsen! Det var mycket om Afghanistan då ett tag, nu har jag inte sett så mycket ges ut. Ana Tortajadas bok kan jag rekommendera om man vill läsa om just flyktinglägren och hjälporganisationerna.

    snowflake: förstår din upprördhet! Det är verkligen fasansfull läsning. Enligt Regeringskansliet (länken) har närmare 80 % av befolkningen tillgång till grundläggande hälsovård. Man får sannerligen hoppas att det fungerar bättre nu! Men bara 30 % flickor i skolan...

    SvaraRadera


Tack för din kommentar, välkommen tillbaka för ditt svar :)

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...