Mörkermannen

Unni Lindell
MÖRKERMANNEN
Kriminalroman – Piratförlaget
[0]

Inledningen till den sjunde boken om norske kriminalkommissarien Cato Isaksen påminner mig om Jo Nesbøs Frälsaren. Det är samma snabba klipp mellan olika scener som gör att man snabbt dras in i handlingen, tre parallella historier som man bara vill läsa mer om. Först: en kvinna sitter på sin balkong högt upp på sjunde våningen. Hon hör ett oväntat ljud, blir rädd. Och så nästa scen, en ung flicka känner sig iakttagen i den lilla skrubben där hon bor under sitt sommarjobb på en campingplats. Det sitter en ventil högt upp på väggen… Klipp till nästa scen, Marian Dahle stressar in på IKEA och hjälp, där borta står ju hennes chef, Cato Isaksen. Hon duckar bakom hyllorna.

Spretande trådar som ska vävas samman till ett och samma fall, det är upplägget i Mörkermannen, det förstår man rätt snart. Förutsättningarna finns för en spännande intrig, men den här gången är jag minst sagt tveksam till utförandet. Språket känns inte bra, det är lite kladdigt med onödiga upprepningar. Det finns flera exempel på när poliser eller andra repeterar varandras påståenden/slutsatser, det verkar inte vara något medvetet grepp heller, utan ger ett onödigt slarvigt intryck.

Blev ju så förtjust i Honungsfällan efter den mindre lyckade Orkestergraven, men Mörkermannen är ungefär lika tveksam som den. Författaren bjuder dock på lite mer djup i Marian Dahle, Cato Isaksens besvärliga kollega som faktiskt blir mer och mer lik Lisbeth Salander! Fast jag har nu officiellt gett upp hoppet om att någonsin få läsa mer om Bente och familjen. Den här gången är de bekvämt nog (för Cato och kanske också för Unni) kvar i sommarstugan…